...Tomas Tranströmer...

Precis som Lars Westman, journalist på tidningen Vi, var jag utomlands när det tillkännagavs att en svensk tilldelats 2012 års Nobelpris i littertur. Jag fick nyheten förmedlat till mig av en för mig okänd norrman, som råkat höra att jag talade svenska. När jag förstås nyfiket frågade vem det var, och fick svaret Tomas Tranströmer, sa jag bara typ "jahaaa....kuuuul! Till skillnad från Lars Westman, som varit bergsäker varje år de senste 20 åren, att Tranströmer skulle få priset, så har jag, pinsamt nog, haft noll koll på denna författare.  Namnet var mig förstås välbekant, men vilken typ av författare han är och vad han skrivit har jag inte haft den blekaste aning om. Jag älskar att läsa, och periodvis har jag varit en riktig bokslukare, men poesi och lyrik har liksom inte varit min grej. Nu har jag noggrannt läst  artikeln i tidningen Vi samt googlat och läst en del av Tranströmers dikter. Nu börjar jag förstå hans storhet, och prismotiveringen, "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga" känns klockren även för en novis som jag.